rälsläggning

       Eurohobbys Byggsidor

Rälsläggning

Detta är ett ämne med många ingredienser och det finns ju ett antal olika fabrikat. Principen är den­samma för alla men med variationer. Jag har valt att visa tre typer; med bädd, utan bädd samt den mitt emellan. Fleischmann Profi är den sistnämnda, vilken har bädd men inte banvall. Det finns en del olika sätt att fästa räls mot underlaget och här visas hur det görs på hårt och mjukt. Låt oss börja med Profi på frigolit, som betecknas som mjukt. Det säger sig själv att skruv eller spik inte kan användas. Anledningen till att använda frigolit som underlag är flera, den främsta är nog att den dämpar resonansljud effektivt. Det är inte så trevligt att ha hörselkåpor på sig när man kör tåg. Den är även lätt att bearbeta så att vi inte får en ”nollnivå” d.v.s. hård yta som kräver massor av jobb bara för att göra ett dike.

Dubbelhäftande fästkuddar och lim är de metoder jag använder till alla tre typerna av räls, lite beroende på bantyp. Båda varianterna är lätta att ta bort om man ska ta upp rälsen. Avståndet mellan kuddarna bör hålla sig på ca 10 cm för. Det är alltså för långt emel­lan närmst i bild. Rälsen kommer att svikta här. Limklickarna sätter man där skruvhålen är. Vid lim­ning är ett frigolitlim, typ Woodlands Foam Tac Glue ett bra val då det är mjukt när det torkat. I av­snittet om räls utan bädd visas denna metod, som även kan användas på Profi rälsen.

En fördel med Profi är att växeldriven kan vändas och fällas in i underlaget. Frigoliten inbjuder till att göra kabeldiken där uppe i stället för att krypa runt under. Dessa täcker man sedan med maskeringstejp. Urtagen för växeldriven ska göras något större så att den kan tas loss för utbyte om så skulle behövas. Mer om ka­beldragning finner du i avsnittet om el.

Häll på rikligt med ballast. Här används en begagnad plast- flaska med pip. Det går lika bra med en tesked. Häll inte ända ut till slutet av limsträngen om du ska fortsätta att ballasta. När limmet torkat (räkna 12-24 tim) ska överflödet sugas upp. För att spara på ballasten trär jag en strumpa på som ”filter” på dammsugarmunstycket.

Med en öppen fackverkskonstruktion blir det inte så mycket resonansljud, så här går det bra att skruva el­ler spika fast spåren.

Så går vi då vidare till räls utan bädd, detta är Roco Line Underlaget är 18 mm plywood utan ram, den ligger direkt på IKEA:s Ivar hyllsystem. Eftersom skivan är tjockare än van­ligt bär den själv och dämpar resonansljud. Utan ram får vi inte någon klanglåda som förstärker ljudet.

Det gröna vid stoppbocken är 2 mm underlagsfoam för laminatgolv. Då det ska bli ett industriområde med körbarhet (med truckar och bilar) över spåren behövs det något som höjer upp för nästa lager. Signaler från Viessmann.

Ytan målas i en ljusare grå nyans som sedan ”vädras” med utspädd svart färg så att skarvarna i det närmaste försvinner. Med ytterligare ”smutsning” och ogräs blir det mer realistiskt.

Så här ser det ut när man sugit upp den lösa ballasten.

Börja med att lägga ut spåren löst och provkör med ett lok samt testa växlarnas funktion. Kontrollmät av­ståndet mellan parallella spår och se till så att det är rakt där det så ska vara. När allt är klart ritar du av konturerna på frigoliten. Markera rälsskarvarna fram­för allt vid växlarna. Detta för att se till så att inte spå­ren blir förskjutna. Sedan tar du upp rälsen och fäster den. Arbeta sektionsvis med 3–5 rälsbitar. Har du valt metoden att limma så låt bli växlarna. Limma bara rälsen intill. Fixera rälsen med maskeringstejp så att den inte glider ur läge. Vid metoden med fästkuddar behövs inte detta.

Ett skutt framåt i bygget för att hålla ihop läggandet av Profirälsen. Efter att grus och grönytor tillkommit kan man lägga extra ballast längs kanterna av rälsen. Jag använder ett ballastlim från Faller till detta. För att limmet inte ska torka på ytan är det bäst att inte stryka på mer än ca 10-20 cm åt gången.

Här är vi inne på en lite högre nivå, det är dock inte så mycket större svårighetsgrad. Rostmålat rälsliv (kanten), jag använder en chokladbrun matt färg. Smutsen görs med färgpigment. Den här behandlingen kräver försiktighet i växlar och flexräls är svåra att återanvända då de sitter fast i sitt läge.

Blanda räls! Kan man det? Jovisst kör du 2-räls så går det med lite anpassning. Dessa slanka kurvväxlar var nästan avgörande för bygget av denna bana och det är bara i Roco Line sortimentet du hittar dom. Två saker skiljer, ja förutom bädden, och båda har med höjd att göra. Bädden på Profi gör att Roco Line måste höjas 2 mm, vilket avhjälps med lite underlag för laminat-golv. Nästa är profilhöjden på rälerna och här finns det skarvjärn som utjämnar Roco Lines 0,4 mm lägre profil. Efter detta passar de båda rälstyperna ihop med varandra. Fleischmann har ballast med rätt färg.

Att måla under rälsen med en färg i ballastens ton gör det lättare vid ballastreringen. Limning med Foam Tac Glue är ur ljudsynpunkt bättre än spikning och även här hoppar vi över växlarna.

Detta lager består av gatstensmönstrad styrofoam. Jag valde att täcka hela ytan, då det är mycket svårare att skära ut för byggnader och annat. Den extra kost­na­den är som man säger försumbar. Stadsbyggnader, trottoarer och gatstensplattor.

Det finns i princip två metoder att anbringa ballasten på; våt- och torr metoden. Jag föredrar torrvarianten. Med en ca 3 mm bred pensel läggs lim runt syllarna ganska flödigt och i detta strös rikligt med ballast, som när det hela torkat sugs upp i en strumpa. Lägg inte mer än 10 cm i taget och sluta ballasta en syll innan limmet slutar, om du ska fortsätta limma. Den våta varianten går ut på samma sak men här fördelar man först ballasten och sedan droppar man på utspätt lim över detta. Den här metoden är något svårare än den förra, då det är mycket lätt att limma igen väx­larna. Här är det också en god idé att göra längre av­snitt åt gången, för jämnare resultat.

Och här är det färdiga resultatet med grus, grönska och smuts. Stadshus från Faller och Auhagen. Industribyggnader från Kibri. Träd från Faller. Bilar från Brekina. och figurer från Preiser.

Några specialare som passar alla rälstyper. Dose­ringskilar gör vi med hjälp av en trådskärare för fri­golit. Jacken är till för att de ska gå att böja dom.

Räls utan banvall/bädd kan man nog med fog säga mer eller mindre kräver ballastning men givetvis är detta något som innom vår hobby är helt upp till den enskilde rallaren. Vill man inte ha detta jobb så bör man kanske överväga om det inte vore en god ide att välja någon av de andra typerna av räls. Det finns dock ett "kryphål" som jag sett och provat, detta ger faktiskt ett ganska bra intryck. Man klipper eller skär ut remsor av en ballastmatta. och klistrar den under rälsen. Man får även en viss ljuddämpning om rälsen läggs direkt på skivan. Om man spikar rälsen får man inte slå i spiken för hårt.

Mellan var tredje syll och mitt i mellan rälerna sätts punkter med en, i det här fallet, röd tuschpenna.

Att göra diken längs banvallen är ett sätt som får ter­rängen att inte se så platt ut. Skär ner till önskat djup i samma vinkel som vallen, obs med vass kniv. Byt blad ofta, då frigoliten snabbt gör bladet slött. En liten bäck i bottnen av diket, som tar hand om dräneringen från vallen, ser väl inte helt fel ut heller.

Väljer du att ha vatten i botten kan det vara idé att göra ett ytterligare jack där det yttre skäret görs bran­tare, så att det liknar ett dike. I kapitlet Landskap finns bilder på hur man gör dräneringsrör som mynnar ut från vallen. Om du använt fem cm tjock frigolit, som på vår bana, kan du även gå djupare för att göra en kulvert, eller till och med en liten vägtunnel. Går vi till ”salladsbaren” så finns det en hel del skojigt att plantera här; vass, kaveldun, stenar, lupiner, grodor, ormar, ja listan kan göras lång.

Färdiga stigningar i styrofoam finns i olika grader av stigning. De är lätta att böja och bör täckas innan räl­sen läggs, för att dölja springorna.

Det går faktiskt att skära ut banvallen direkt i frigoli­ten men här var det frågan om att visa hur man bygger på korkbanvall. Lite maskeringstejp som håller det hela på plats skadar inte.

Korkbanvallen är delad för att den ska kunna böjas. Lämpligt lim är Foam Tac Glue som stryks ut på ena sidan av markeringen. I svagare böjar behövs endast några tyngder för att hålla ned medan limmet torkar. Här provade jag med radie 360 mm och då behövdes det ett antal spik som drogs ut när limmet torkat. När det gjort detta lades andra halvan dit på samma sätt.

Ett flackare snitt från andra hållet, gärna långt som hela bladet, och du har en fin slänt att dekorera. Med lite övning kan man få till slänter på 15 cm. Det be­hö­ver inte vara helt jämt skuret. Naturen är inte heller så in­rättad. Detta exempel belyser väl mer än något annat varför användandet av frigolit gör landskaps­byg­get så intressant och omväxlande. Den vanliga vita är lättare att jobba med än de tätare. Dessutom är den billigare. Smular den så är knivbladet slött.

Spåren fästs på samma sätt som visats tidigare. Det är viktigt att tynga ner dessa medan limmet torkar. Annars kan det bli glipor. Ge särskilt akt på ställen där stigningar börjar och slutar.

Vad vore en tågbana utan en järnvägsövergång? Det är väl något av en klassiker som funnits med så länge jag kan minnas. Från de leksaksaktiga, där bommarna fälldes av lokets vikt när tåget nära nog redan passe­rat, till de med drivning och kontaktskenor som fällde i god tid. Realistisk bomfällning är svår att få bra, och den är även dyr. Numera gör jag (kanske av lathet) någon av två varianter; uppe eller nere. Är bommarna uppe står inga bilar och väntar. Är dom nere kan det bli kö. Det blir lite som ett diorama. Kör vi tåg från en tidigare epok, då det fanns övergångar med enbart ljusreglering, blir det enklare då detta är mycket lättare att göra. Härmed får jag en naturlig övergång (obs ordvitsen) till avdelningen Märklin räls.

Ett pluss för 3-rälssystemet är en enkel lösning för bomfällning, då man kan använda den ena av rälerna som ”jordkontakt” Den mer erfarne bygger själv och de andra kan köpa ett färdigt koncept som ovan.

För att underlätta den slutliga läggningen kan det vara en ide att skriva numret på underlaget.

Då C-rälsen är väldigt stabil räcker det oftast att sätta några limpunkter här och var längs banan. Lägger man extra ballast längs kanten blir spåren även fixerade av detta med. Tyng ner spåret medan limmet torkar.

Me­toden för att lägga Märklins C-räls är ungefär den-samma för alla med upphöjd bädd. Eftersom C-rälsen är den ledande i klassen visar jag denna. Som tidigare lägger vi ut spåren och ritar av på underlaget. Att skruva denna typ av räls direkt på en hård platta ger garanterat mycket oljud. Det hjälper inte att lägga isolering under spåren då det är själva skruven som för ljudet vidare. (jämför grammofonstift ni som kommer ihåg dessa.)

Eftersom det finns plats under denna typ av räls kan man mycket väl använda denna till kabeldragning.

Lösningen på hur man fäster denna typ av räls mot ett hårt underlag heter fästkuddar. Dessa har en kärna som är mjuk och absorberar ljudet. För att spara, delar jag kuddarna i fyra bitar och sätter på kanten i jämnhöjd med hå­len för skruvarna. I det här fallet sätter vi även på väx­larna. Det går givetvis även att använda metoden på frigolitunderlag.

Liksom tidigare kan man tilläggsballasta kanten för att få en bredare övergång mot omgivningen. Samma procedur som tidigare.

Ballastning i den högre skolan! På min bana nr. 30 ville jag visa att de som säger att Märklins räls inte är verklighetstrogen, med piggar i mitten, har fel. I vanliga fall brukar jag kontra med att jättehanden som kommer ner från himmeln och puttar på loken vid tjuvstopp inte heller är så värst naturlig. Staket från Kibri. Container från Faller.

Då jag sett i tyska mj-tidningar hur snyggt det går att ballastera C-räls ville jag prova och se om jag kunde göra något liknande själv. Mina försök resulterade i följande beskrivning. Jag har även provat metoden på K-räls och resultatet är utmärkt, så beskrivningen vänder sig således även till 2-rälsrallaren. Kontaktledning från Viessmann. Vattenhäst från Faller.

Duschflaskan ska vara av typen ”fin dimma” alltså med möjlighet att justera sprutmun­stycket. Färgsprutan är en enkel sak från Biltema, med luft på engångsburk. I detta sammanhang räcker den gott. Jag vill påpeka vikten av att vara försiktig med färg, och framför allt lim, vid växlarnas rörliga delar. Använd gärna maskeringstejp här.

För att ballasten ska bli kvar på sidorna stryker vi sidorna med lim. Lägg rikligt med ballast här, överskottet tar vi bort enligt nästa bildtips. Detta mo­ment bortfaller om man på t.ex. stationsområdet fyllt upp runt rälsen.

Vid påläggningen av ballasten kan man med fördel använda en flaska med pip. Det fungerar även med tesked. Mellan rälsen gör det inget om man är snål med ballasten.

Nu ska ballasten fuktas för att limmet ska flyta ut or­dentligt. Använd spolglans för diskmaskin som vät­medel i vanligt kranvatten, 4-5 droppar till ½ liter vatten är lagom. Om trycket från sprutflaskan är kraf­tigt så att ballasten blåser omkring, rikta sprutdimman lite uppåt så att den faller ner på ballasten.

I det här skedet ser det inte allt för verkligt ut, men det ska vi snart ändra på. Med en liten träpinne rensar vi syllar och framför allt insidan av rälerna från ballast­korn. Nu är det också sista chansen att bättra på strösslingen.

Här kommer slutklämmen. Om vi vill kan vi lägga på ogräs och dylikt, som ska fixeras med Scenic Ce­ment vilken duschas på med sprutflaska. Ska detta gö­ras efter man rensat rälsen från färg får man maskera densamma med tejp. Med en träpinne (fur) skaver man av färgen. Det blir effektivare om man sågar av änden vart efter, så att kanten hela tiden är skarp. Me­tallverktyg kan repa rälsen så undvik dessa. Mittleda­ren går det bra att slipa lätt med ett 400–800 våt­slippapper. 

Efter att all räls är lagd och provkörd sprutas allt med rostfärg. Viktigt: använd akrylfärg. Denna släpper från rälsen när man, som visas längre fram, skaver av den med en träbit. Första målningen fungerar härvid som släppskikt för efterföljande behandlingar. Rälsen ska vara hyfsat blank för att färgen inte ska bita för bra. Eventuellt kan man ta en aning olja på fingret och stryka på ovansidan av rälerna.

Ett enkelt sätt att snuva dammsugaren på ett skrovmål är att använda en begagnad strumpa i röret. Sug in strumpan och håll ett stadigt tag om den. Släpp inte för än dammsugaren har stängts av och stannat helt.

Med en mjuk pensel fördelas ballasten så att det ser bra ut Den tidigare utförda sidoströsslingen gör nu att ballasten ligger kvar på kanterna.

Droppa på limblandningen mellan rälsen och på sidorna. Lämpligen an­vändes flaska med pip. Notera hur limmet sprider sig i den fuktade ballasten. Jag är ingen vän av PVA lim i detta samman­hang, då denna blir för hård vilket medför att reso­nansljuden förstärkes. Woodlands Scenic Ce­ment är ett klart bättre alternativ. Sedan ska hela här­ligheten torka ordentligt.

Nu har vi kommit till den egentliga touchen, den slut­liga smutsmålningen. Som bas använder jag en mel­lan grå kulör. Den eller de andra färgerna håller sig i området brunt–ockragult. Mest brunt ger ett utse­ende av äldre räls. Mer åt ockragult blir nyare ”dam­mig räls”. Blanda gärna rejält med färg så att det räcker till hela banan. Räkna ca 100 ml färg till 5 me­ter räls. Färgen ska vara matt. Själv använder jag outspädd Modellmasterfärg. Spruta i huvudsak i räl­sens längdriktning, då vi vill ha kvar lite av rosten på sidorna av rälsen. När färgen är väl torkad kan man ”damma av” syllen med svart färg på en mjuk pensel. Stryk av penseln på ett hushållspapper så att den blir nästan torr. Det är en god regel att använda ett sprut­rengöringsmedel då man tvättar av sprutan, trots att den är av billighetstyp. Man slipper färgrester som ställer till förtret vid nästa sprutning.

Lite grus och grönt mellan spåren ger effekt.

Som sagt var: I högre skolan, starta utbildningen på kasserad räls, för övning ger färdighet.

Copyright © All Rights Reserved to Claes Olofsson