Eurohobbys Byggsidor

Om författaren av Byggsidan.

Jag heter Claes Olofsson och är född 1/10 1954. Vi som sysslat med modelljärnväg från början av -50 talet kan väl sägas ha haft förmånen att vara med om en enorm utveckling av hobbyn. Jag har hållit på sedan 1957 med kortare avbrott i tonåren, d.v.s då man började se flickor på ett nytt sätt. Moped, motorcyckel och bilar var också bidragande till att Mj hobbyn kom i skymundan. Dock inte avstannad. I början av 2000 tog jag och hustrun över Eurohobby vilket kanske kan sägas innebar att jag med råge tog igen uppehållen i hobbyn. Efter nästan 24 år som handlare är det dags att låta Johnny ta över "stafettpinnen". Byggsidan ägs nu av Eurohobby AB och kommer därför att finnas kvar som tidigare. Då den är, om inte färdig, så i alla fall ganska komplett blir det  inte några nämnvärda nytillskott. Länkarna till produkter och dylikt kommer i görligaste mån att hållas aktuella.

Jag och Carina passar även på att här tacka alla läsare och kunder som vi kommit i kontakt med under denna "järnvägsresa".

Efter något år ville jag ha något som inte bara gick runt. Med ett tillskott av rak räls byggdes det på barn­kammargolvet under en tid. Ett problem var att rälsen lossnade från varandra. Min lösning var radikal. Jag limmade helt sonika fast den i golvet. Ordvalet från mor angående detta tilltag låg på gränsen till åtal om de yttrats idag. Far kunde rädda situationen med att polera och vaxa golvet då det var av linoleum. Han tog det även som en klar indikation på behovet av en mer permanent lösning. En skiva fäst mellan benen på ett stort bord i barnkammaren. Vid åtta års ålder gick drömmen om eget rum i uppfyllelse. Vi flyttade till en nästan gigantisk tjänstelägenhet. Här fanns nästan inga begränsningar på hur stort man kunde bygga. Det var i stället av ekonomisk karaktär. Min tredje bana finns dokumenterad på bild. Återigen blev det en annorlunda lösning, inga ben utan två reglar på väggarna i en nisch i rummet. Det var bara till att dra ut anläggningen när man skulle komma åt på andra sidan. Krypa var inget hinder i den åldern. Trettio år längre fram i tiden använde jag denna variant igen. Då hade jag även fått två yngre lokförare. Det här med innovativa lösningar av placering och utförande av banor är något av en följeslagare till mig. Under min bana på golvet (vi lade remsor av 10 mm spånplatta under rälsen; att limma direkt på golvet var ju redan provat) byggde vi en station vid varje kortända. Mellan stationerna gick det dubbelspår och det fanns givetvis varningssignaler vid järnvägsövergången, det vill säga dörren in till rummet.

Efter mycket planering och ett större antal byggda modelljärnvägar, känner jag mig redo att dela med mig av erfarenheterna som blivit resultatet av detta. Det finns givetvis fler sätt att göra det på än de som behandlas här, men någonstans måste man ju börja. Jag vänder mig i huvudsak till "återfallsrallaren" då det största behovet av information finns i denna kategori. I huvudsak blir det banbygge. Det digitala förändras ständigt så detta utelämnar jag.

Landskapet var bevisligen på plats innan man började bygga de riktiga järnvägarna. På modelljärnvägen är det tvärtom! Därför är det viktigt att inte bara göra en rolig spårplan, utan att också får en realistisk bakgrund till varför järnvägen "kom till byn". Fortfarande när jag planerar en anläggning använder jag min fantasi. Jag har två begrepp; modelljärnväg och järnvägsmodell. Den sista försöker avbilda verkligheten så mycket som möjligt. Den första ger ett större spelrum för fantasin så att man kan blanda efter behag. Personligen föredrar jag att bygga modelljärnväg, för fantasin är trots hög ålder fortfarande, om än inte livlig, så väldigt kreativ. Ribban för en järnvägsmodell ligger lite högre än vårt mål med denna skrift.

Jag har byggt i skalor från Z till LGB och med både Märklins trerälssystem och de övrigas tvårälssystem. I mitt yrke har jag reparerat och byggt om en bit över 3500 lok och vagnar. Med dessa meriter vill jag nog påstå att jag besitter en erfarenhet inom modelljärnväg som ger fog för påståendet ”Jag har ett gott hum om vad jag talar om”.

Ofta får jag frågan: Tröttnar du aldrig på att bygga tågbanor? Mitt svar: Vilken otroligt korkad fråga.

1969 fick jag en bok, skriven av Jan Jangö. Nedanstående teckningar och text är lånade från denna. Jag tycker detta är något av det mest fundamentala när man bygger en bana. För mig är det fortfarande ledstjärnan i mitt byggande och planering, då detta ännu är högst aktuellt trots att det är över 50 år sedan det skrevs.

För att underlätta byggan­det på detta vis anpassar vi underlaget så att det låter sig göras. Tågbordet har enligt traditionen varit en skiva av någon sort, lagd på något för att få bekväm arbetshöjd. Med detta i åtanke vidareutvecklar vi denna metod, men visar även andra sätt att bygga underlaget för vår miniatyrvärld.

Innan du börjar planera din bana skulle jag vilja rekommendera dig att fundera på vad du vill få ut av den. För många är det själva byggandet som kommer först och där är jag nog också själv. Att få till en bana som håller för en intressant trafik ökar svårigheten, då man måste skissa upp det hela och lägga spårplanen efter transportbehov. Då blir den klassiska rund­banan väldigt enformig. I avsnittet Planering går vi djupare in i detta ämne, då en genomtänkt planering oftast ger en anläggning som fungerar att bedriva en realistisk trafik på. Med en fungerande trafikidé blir det även mer stimulerande att köra tågen.

Tågbordet, alltså det allt ska byggas på, kan göras på många olika sätt och här blir det en del förslag. Jag har inte plats säger en del, men som bekant får man rätta munnen efter matsäcken.

Det andra vanligaste som jag får höra är ”jag har inte tid”. Enligt mitt tycke ett märkligt påstående, då vi väl alla har ett dygn med 24 timmar. Hur man sedan prioriterar användandet av dessa är en helt annan sak. Den tredje parametern är lite knepigare att påverka. Kost­na­den för en modell­järnväg kan bli hur stor som helst och då får vi försöka hitta vägar som ger mer för pengarna. I detta avseende skulle man även kunna tänka sig att bygga något som kan växa i takt med ökade resur­ser. Med detta menar jag någon form av moduler som sträcker sig längs med en eller flera väggar i rummet. Så kommer vi då till det där med att kunna köra runt. Det verkar som om detta är ett måste för de flesta.

Med tanke på vilket utbud av saker dagens yngre har tillgång till, gentemot för 40–50 år sedan, så är nog den klassiska spårovalen föga inspirerande någon längre tid. Jag säger inte att det är fel att kunna köra runt; jag gör så själv. Att se samma tåg passera stationen varv efter varv, det är det vi ska hitta en bättre lösning på. Om vi nu inte kan uppbringa plats för en sådan bana kanske en smalare punkt till punkt kan vara lösningen. Det är ju betydligt bättre än ingen bana alls. Nu ska vi planera, och här hoppas jag att pusselbitarna faller på plats. Jag använder längd x djup, inte bredd, då djupet kan ökas visuellt med en bakgrund. Bredden ökar inte.

Med några bilder inför planeringen kan vi kanske öka inspirationen, men betänk att dessa bilder är tagna på banor som byggts av folk som är långt mer än nybörjare. Det krävs mycket övning innan man blivit så här erfaren och tanken med den skrift du nu har i handen är att hjälpa dig över misstag som inte nödvändigtvis måste upprepas om och om igen.

Inspiration för en bangårdsutfart. Rälsen är Märklin C som har genomgått en markant förädling, vilket i princip all räls behöver göra. Det går som synes utmärkt att få punkterna att nästan försvinna. Träd från Faller . Luftledning från Viessmann